Inga tjejer som mig

Har många gånger tänkt att om man är snäll och ställer upp så kommer tjejer att tycka om mig. Tjejer brukar ofta säga att det är personligheten som man fastnar för. Gäller för den delen killar ibland också. Det verkar inte stämma. Verkar som att tjejer bara gillar tuffa, tatuerade muskulösa killar som dricker öl. Linus Bylin Texter till Inga Tjejer Vill Ligga Med Mig: Men hallå, stick härifrån! / Gick på stan, såg en tjej. / Jag såg på h... En sen sommarkväll 2003 blev Kristian, 25, brutalt överfallen och våldtagen - av fem tjejer. - De hade något slags föremål som de våldtog mig med. Det var fruktansvärt, säger han. Chatta med kåta cam tjejer och nakna kvinnor från HELA världen. Titta på kåta brudar från länder som Columbien eller till och med Sverige, här är alltid masse nakna tjejer som gillar at visa allt gratis. Se sexiga cam brudar nakna här hos knulla.me nu. Innan jag träffade henne hade jag inga problem alls med tjejer, det bara lös självförtroende av mig (och jag ser dessutom bra ut) jag kunde prata med vilka personer som helst, det bara flöt på. Men nu efter vi separerade (1 månad sen ungefär) så har jag märkt att jag inte kan hålla intresset uppe hos tjejerna längre. ”Så där sitter inga tjejer, det märks att du inte är tjej utan kille egentligen.” ... Visste egentligen redan då att jag identifierade mig som tjej, men hade ingen aning om vad trans var. Jag var 24 år gammal när jag första gången kunde sätta ordet trans på mig. Jag satt och kollade en dokumentär på tv om just transpersoner och ... Unga lesbiska tjejer som slickar fitta. Kåta flickor. i Gratis porr Naken svensk tjej som onanerar . 4 min Naken svensk tjej som onanerar. Svensk amatör porr. i Gratis porr Knulla mig bakifrån Svensk tonårssex . 7 min Knulla mig bakifrån Svensk tonårssex. Svensk amatör porr. i Gratis porr Het brud blir hårt knullade . 5 min Het brud ... Hitta tjejer online - Men looking for a man - Women looking for a woman. Find single man in the US with footing. Looking for love in all the wrong places? Now, try the right place. Is the number one destination for online dating with more relationships than any other dating or personals site. Bara intresserad av lite äldre killar Län: Skåne län Söker: Diskreta möten (Man) 45-60 år Intresserad av: Äldre man, Erotisk chatt, Oralsex, Striptease, Högklackade skor. Antal foto: 7 Antal video: 0 Om mig: Kuksugare, Små bröst, Smal tjej, Alltid kåt, Porrig tjej. Om dig: Välhängd, Rakad kuk, Maskulin, Riktig man, Hög sexdrift. Senast inloggad: 2020-09-13 14:44:09 Vad tjejer säger: ”En kille som var intresserad av mig hade väldigt dålig andedräkt. Jag klarade inte av det helt enkelt.” (Kelly) Bli bättre på att kommunicera. För att ett förhållande mellan en tjej och dig ska hålla måste ni kunna kommunicera med varandra.

Känns som att jag är ”färdig”.

2020.06.21 23:25 Accomplished_Bet_700 Känns som att jag är ”färdig”.

Gillar igentligen inte såna här inlägg men har kommit till slutsatsen att det är det ända sättet jag kan uttrycka mig på ett bra sätt. Letar inte efter några snabba lösningar eller så, vill bara att nån lyssnar eller ja, läser. Mods får ta bort inlägget om det stör eller så. Med det sagt,
Hej! jag är en man i 25 års åldern. Har arbetat sedan studenten, skaffat bostad, bolån, körkort, rutiner, lärt mig laga mat, planera veckor, bli småfull på fredagskvällen etc. Skaffat mig några hobbys etc.
I runda slängar, det mesta som förväntas av en funktionell människa. En för många säkert bra tillvaro. Men jag har på senaste tiden börjat känna mig ”färdig”. Börjat inse hur meningslös tillvaron igentligen är.
Kommer alltid hem till en tom lägenhet. Ingen som säger hej. Fixar det som ska fixas, går till jobbet och jobbar tills man får gå hem igen. Kokar kaffe, värmer matlådan.
Börjat inse att såhär ser livet ut, tills man blir ännu mer värdelös och får gå i pension.
Försökt vända på steken, självförbättring, träning etc. Det har mest bara fungerat som distraktioner. Vissa saker har fastnat, aktiviteter och hobbys som jag utövar regelbundet. Men det förändrar inte faktumet att jag känner mig färdig med allt. Jag har åstadkommit allt jag kommer åstadkomma, allt efter detta är det bara förvaltning.
Jag har rest en del, Afrika, Nordamerika och Europa. Kändes mest trist och meckigt att flyga runt och gå överallt. Se allt man sett på film men i lite sämre skick. Träffa samma sorters människor, trevliga men inga jag kunde knyta an med.
Gett up på att aktivt försöka hitta en partner. Och börjat förbereda sinnet på att jag kommer vara ensam länge, eventuellt för alltid. Känns för tungt att misslyckas hela tiden. Hänger inte med i dajting världen och har inga direkta sociala eller professionella kanaler som kan möjliggöra långvarigare sociala kontakter med tjejer. Jobbar i en extremt mansdominerad bransch. Det här är inget ”incel” gnäll vill jag påpeka, förstår till fullo att det ligger på mig att ta ett initiativ till kontakt och förändring.
Att förbättra mig själv, Kan ta ett nej, ingen är skyldig mig något bara för att jag är kille. Orkar bara inte mer. Försökt med dejtingsajter och åkt på några träffar. Men det har aldrig riktigt funkat.
Testat diverse terapier men det enda som dom verkade vilja göra var att skriva ut piller. Blev bara värre av att ta den stigen så slutade med det. Har uppnått dom mål jag satte upp för några år sedan. Kommer inte på något mer jag vill göra och är bara trött. Vet inte vad jag ska göra dom cirka 60 år jag har kvar.
Hursom, tack för att ni tog er tid och läste.
submitted by Accomplished_Bet_700 to sweden [link] [comments]


2019.11.20 20:23 Melike94 Raggningstips till korta tjejer

Hallå. Behöver tips för att kunna gå från en oattraktiv till en attraktiv kort tjej
Jag är 163cm, smal och petite. Längden är inget jag kan göra åt och jag gräver inte ner mig över det, jag lever mitt liv precis som jag vill! Försöker kompensera alltihop med snygga kläder och en snygg frisyr. Jag har fått väldigt många komplimanger från både tjej- och killkompisar för att jag klär mig snyggt och håret ser riktigt bra ut, har t.o.m blivit erbjuden att följa med och välja kläder till många tjejer :)
Det stora problemet är att jag blir ständigt dissad av killar, speciellt irl. När jag går förbi en kille på t.ex krogen så får ofta höra dem viska: "oj vad kort hon var" och det är aldrig kul att bli nedtryckt av en kille på det viset. Så fort jag pratar eller försöker dansa med någon så blir jag ignorerad.
Min insida är det inget fel på, jag vågar vara mig själv och jag är inte rädd för att säga vad jag tycker och tänker. Höja stämningen på t.ex en fest är inget problem, jag bjuder gärna på mig själv och jag får många människor att skratta. Kort och gott så har jag många personligheter som killar letar efter hos en tjej, snäll, trevlig, omtänksam, ärlig och rolig, men problemet är att inga killar jag har pratat med vill veta hur min insida är.
Så nu undrar jag: hur öppnar man upp låset hos killar som bryr sig mer om ytan, för att kunna släppa fram den jag är på insidan?
submitted by Melike94 to swedishproblems [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.04.12 17:39 Tickstart [seriös] Det är lönlöst att diskutera saker

Ta rubriken med en nypa salt, diskussioner vänner emellan eller vadsom är förstås jättegivande. Men jag kom att tänka på en sak.. (Ser på Joakim Lamottes livesändning ifrån Uppsala om tjejers upplevda otrygghet, på Youtube.)
Vi människor är ju en fortlöpande generation av ungefär samma skrot och korn, och under min livstid (hela 30 år, 18 år över medianen här på sweddit) så slår det mig att samhället alltid tycks nå ett tak för hur intelligenta konversationer som förs, på nationell nivå och emellan främlingar. Det är som att vissa koncept ALLTID måste förklaras och definieras i diskussioner mellan oliktänkande, just specifikt saker som "inte alla gör såhär" osv. Det borde vara självklart, men gång på gång känner folk att de måste säga det. Och folk tror att om någon säger något specifikt om en grupp, att den tycker att hela gruppen har den egenskapen.
Vi har hört gång på gång "never again" när det kommer till etnisk rensning, men hur många gånger till sker det? Bosnienkrigen, Rwanda, Syrien.. "Låt oss aldrig utsätta folkgrupper för diskriminering!" (med avsikt på judar), men vad ser vi idag, jo "Män är djur", "Män är svin", "Alla män våldtar", häxjakter iochmed #metoo, osv. Folk kommer aldrig bli smartare än såhär om inte intelligensnivån höjs, vilket den inte gör vad jag vet, inte markant eller snabbt nog iaf. Det är ett kontinuerligt system av misstag - lärdom för alla som växer upp, och det vi ser nu, är det vi alltid sett och det vi alltid kommer att se.
Vi i västvärlden har inga ursäkter för att inte känna till basala koncept som normalfördelningar, dunning-krugereffekten, hur korrelation inte behöver betyda kausalitet, över- och underrepresentationer, price's law osv. Ändå gör så få det, eller åtminstone har bildat liknande modeller av sina egna erfarenheter och mentala förmåga. Det är som att deras hjärna har drabbats av atrofi eller något, från födseln.
submitted by Tickstart to sweden [link] [comments]


2017.06.07 15:31 KillenMedEnFraga Hjälp: oklart om min nya goda kompis vill ha någonting mera

Disclaimer: jag har inte talat eller skrivit på svenska på väldigt länge. Ber om ursäkt om det finns stav- och språkfel.
Jag är en bisexuell man och det har jag vetat ganska länge. Det är inte nånting som jag brukar berätta åt folk men det är absolut ingen hemlighet heller. Jag är ingen macho karl men jag har alltid fått överraskade reaktioner när jag har avslöjat det.
Min kompis (en kille, alltså) är en studiekamrat och vi pluggar samma huvudämne. Jag hade sett honom många gånger tidigare men vi började pratas först ungefär 2-3 månader sedan. Det visade sig att vi har oerhört mycket gemensamt: likadan smak i musik, humor, intressen, åsikter, webbsidor (därför postade jag här istället för engelskspråkiga subs) osv. Vi kan prata om vad som helst hur länge som helst, helt utan rusmedel eller andra aktiviteter, och det gör vi i flera timmar. Sista gången vi sågs så såg han lite ledsen ut när jag måste sticka hem fast vi hade snackats hela natten.
Vi har pratat om tjejer och jag är ganska övertygad om att han inte är bög men jag har inget bevis på att han inte skulle kunna ha bitendenser. Han har faktiskt gett mig ett par komplimanger som, om han var kvinna, jag skulle läsa som försiktiga flirtförsök. Ingenting snuskigt men sånt som jag brukar inte höra bland andra manliga polare. Å andra sidan skulle det här inte vara den första gången jag har en kompis som skämtar med semi-flirtiga komplimanger. Svårt att säga.
Jag är oftast i full kontroll över mina känslor och jag har aldrig fallit för nån som jag inte kunde vara ihop med. (Jäkla tur med tanke på tonåren...!) Det här fallet är inget undantag men om han plötsligt tog ett steg åt det hållet skulle jag troligtvis vara ombord. Han är väl ganska attraherande på sitt eget sätt och jag känner mig bekväm i hans sällskap. Varför inte...
Jag har nästan noll erfarenhet med att vara med vare sig män eller kvinnor. Dejtandet är något som jag inte haft tid, ork, eller mod för men det börjar bli dags så småningom. Därför, som en blyg människa, tror jag att jag inte skulle våga ta de första stegen även om han verkligen skulle råka tycka om mig. Min magkänsla säger att det måste vara något nytt (kanske t.om. förvirrande) för honom om det är sant men å andra sidan finns det bara de här två instanser som jag kan försöka tolka situationen med.
Min rädsla är att om jag säger eller gör någonting dumt så kommer han att ta avstånd. Jag har haft det lite svårt med att hitta nära vänner efter precis alla, inklusive jag, i min gamla kompisgäng flyttade utomlands. Det skulle vara jäkla synd att ha allt rinna mellan fingrarna när det har börjat så bra. Men ändå vill jag att han skulle kunna öppna sig för mig i fall det här inte är bara i mitt huvud. Han och omvärlden där vi bor har ingenting emot bögar men det är inte samma sak när man börjar ifrågasätta sin egen sexualitet. Jag vet att det tog mig 5 år att veta vad jag är för nånting och ytterligare 5 år att bli OK med det. Vad borde jag göra? Bara ta det lugnt?
Tl;dr: En kompis har gett mig ett par flirtiga komplimanger och trivs i mitt sällskap bättre än nån annan tidigare. Jag vet att han gillar tjejer men vet inte om killar. Jag har inga känslor för honom men jag skulle inte tacka nej heller.
submitted by KillenMedEnFraga to sweden [link] [comments]


2016.09.21 17:24 nothingtoeat Har riktigt jävla tråkigt och känner mig bedrövlig. Skriver av mig lite här

Sitter på mitt rum, snart 16 år och går första året på gymnasiet på ekonomilinjen i en liten tätort på ett handful tusen invånare. Vi har prov i företagsekonomi imorgon men hur som helst, idag innan vi slutade så höll våran mentor en läsning till oss och pratade om våran framtid, högskoleantagning och att vi borde börja tänka på vilken väg i livet vi vill gå i livet nu. Medan hon babblade på så började jag att drömma mig bort och kom faktiskt på den dystra faktumet att jag har inte gjort något som helst minnesvärd eller skoj de senaste 1-2 åren. Min barndom och tonår är snart över och jag har spenderat den mestadels med att sitta hemma och ha tråkigt. Jag är i en väldigt bättre sits än vad jag var ett halvår sedan då jag hade psykiska problem och skadliga tankar, men inte riktigt just där jag skulle vilja vara.
I min klass så är vi inte mer än ett par killar. Det är inga barndomsvänner men vi klarar oss bra tillsammans och håller vanligtvis ihop. Vi alla accepterar väl subtilt faktumet att vi har extremt tråkiga liv, vissa mer än andra men ja ni förstår. Två av dem spelar mycket dataspel och den andre spelar bandy (ointresserad) och har lyckats landa sig ett ganska fint extrajobb. Jag har aldrig i hela mitt liv gillat att spela dataspel så det är inget för mig. Själv så gymmar jag 4-6 gånger i veckan (styrkelyft/byggande mix), och skulle mest gärna fara och träna just nu också men vet att det kommer sabba min prestation imorgon då jag ska persa i militärpress, så det går inte heller. Rutin försöker man hålla.
På sommarlovet i alla fall så kunde man sommarjobba och hålla sig upptagen med något. Jobbade tre perioder och lyckades samla ihop 22,000kr. De ligger på kontot och samlar damm (ska öppna ISK så fort jag fyller 16) eftersom det finns noll som jag är intresserad av just nu och jag kommer inte bli det.
Eftersom alla 2 eller 3 killar i min klass bor ute i byarna och jag centralt så finns det ingen möjlighet att umgås eller så. Då och då händer det att man tar ett gemensamt gympass men inget mer än så. Och mina barndomsvänner (som alla går praktiska linjer) har alla epor och mopeder så de brukar låta bli att fråga om jag kommer ut eftersom jag inte kan cykla i deras takt. De flesta av dem har också ganska tråkigt men de delar på det i alla fall solidariskt. Hela mitt sociala liv börjar faktiskt att kretsa mer och mer kring skolan.
Med tjejer går det också rakt åt helvete. Har inte haft några riktiga känslor för någon tös sedan första året på högstadiet känns det som. Det finns en tjej i klassen som jag är lite småintresserad av (tror inte det går båda vägarna dock, hehe... :() men feg som jag är så kommer jag mest troligtvis aldrig ta tag i det. Känner mig ful, dum, kort, tråkig, torr och glädelös, ja lite av allt. Vad fan ska man ens göra om man vill ta tag i det? Det enda man kan göra är snapa men det är så satans plågsamt.
Jag låter som en ganska stel människa men jag brukar ta varje chans som finns att umgås och socialisera med folk, träffa nya människor, etc. Dricka brukar man ju göra då och då (främst med nära vänner, aldrig på fest :/ ), senast förra veckan men då tappade jag bort min halvfulla spritflaska vilket var lite synd :/ Smålängtar lite till riktiga vintern kommer. Då kan man i alla fall spendera nätterna med att sitta hemma hos en polare och basta tills man svimmar.
Vad är Swedditors bästa tips och råd till en vilsen 15-årig/16-årig gymnasieelev? Vad skulle ni göra i mina skor?
TL:DR: Livet för en tonåring i en svensk småstad är jävligt hård och kall.
submitted by nothingtoeat to sweden [link] [comments]


2016.02.21 01:09 iCantWaitForBeta Min kompis är eventuellt ihop med en tjej som inte kan hålla sina fingrar i styr.

När ni läser så lär ni förstå varför det är på ett throwaway account. Vill inte att någon inblandad i det här på någotsätt skall kunna knyta mig till denna historia! Iaf inte innan jag vet mer och verkligen kan ta rätt sida i den här jävla soppan.
Jag sitter i en jävla märklig situation.
En av mina bästa vänner har en flickvän som verkar gilla att prassla, kommer kalla henne slynan i denna text för att det skall gå att hänga med. Det har redan vid ett tillfället kommit fram att slynan vänstrat (ej legat, tror vi) med av våra bättre gemensamma vänner, detta har hon blivit konfronterad med och polaren valde att ta tillbaka henne, något jag inte stöttade men det är egentligen irrelevant.
Slynan i fråga har ett ganska jobbigt förflutet med våldtäkter och en frånvarande pappa och många vänner spekulerar i att detta är anledningen till hennes beroende av uppmärksamhet ifrån män, inte bara sin kille.
Jag har själv arbetat på samma arbetsplats som slynan och då har hon försökt sätta sig i mitt knä på en jobbfest, något jag avbröt direkt! Jag är dock inte helt hundra på varför detta skedde, det fanns en annan tjej på jobbet Mrs M, som tydligen hade fattat tycke för mig, kan Mrs M sagt något till slynan och slynan sedan försökt framkalla en reaktion i Mrs M genom detta beteende, jag upplevde att Mrs M glödde till lite extra efter detta. Inte nog med det har slynan visat nakenbilder på sig själv till mig trots att jag tydligt markerade att jag inte ville det, hon tryckte ändå upp telefonen med bilen i ansiktet på mig. På en fest har slynan och en annan tjej varit på mig om att pussa mig på kinden, jag sa även då nej dels för att jag inte vill att min polares tjej skall pussa på mig dels för att jag har flickvän. Till detta fick jag svaret, en puss är harmlös jag tror inte någon bryr sig? Varpå jag sade: Det skiter jag i, det är helt jävla onödigt! Sedan så fortsatte dessa 2 tjejer trakassera mig om den jävla pussen i 2 timmar. Tesen om uppmärksamhet av andra män tycks stämma.
Nu har en annan vän (Mr X) arbetat med slynan i något år eller två och då har det dykt upp mer intressant information. Men jag måste dela in denna info i 2 perioder, före incidenten och efter incidenten.
Före incidenten har jag fått höra att hon ofta lunchar och umgås med chefen på fritiden, de spelar fina med knuff tydligen, detta har jag fått vidimerat ifrån slynan att hon just spelar fia med knuff med chefen. Sedan skall han dessutom antingen ha betalat en bil åt henne eller givit henne ett lån på en bil runt 70 lök. Inte nog med detta så verkar det som att hon är lagerchef på företaget, i alla fall av hennes facebook sida att dömma, alltså svårt att avgöra om det stämmer eller inte, men om det stämmer är det märkligt i och med att arbetsmoral och engagemang inte är två ledord i denna människas liv.
Nu till incidenten! Mr X var jävligt driven på arbetet och arbetade ofta över för att få iväg ordrar det annars inte hade fixat. Till slut ledsnade han på slynans lathet, efter att de vägrade stanna kvar och hjälpa honom få iväg ordrar en fredag eftermiddag. Mr X konfronterade chefechefen med detta. Det slutade inte väl för honom, kort sagt han fick sparken! Jag måste bara nämna att detta är versionen jag fått av honom och inte någon annan! Han har kommit till jobbet påverkad med påstår tjejen i fråga. I alla fall det är tydligt att dom inte tycker om varandra i och med denna incident. Mr X inte bara ogillar utan rent av visar ett brinnande jävla hat emot slynan i och med att han beskyller henne för att ha blivit av med jobbet, jag vet dock inte om det är pga henne eller påverkan på jobbet, jag vet fan inte vilken version som stämmer ärligt talat. Mr X har efter incidenten också delgivit att hon skall ha varit på resor med chefen, nu senast skulle hon sagt till killen (min kompis) att hon reste med sina polare och till sina polare att hon reste med killen. Hon skall också ha sagt på jobbet att hon provat att ligga med 5 st ex bara för att se hur det är. Jag kan omöjligt veta om detta är sanningsenligt eller om det bara är historier spunna ur hat.
Detta är det jag vet i denna förbannade saga och jag har drabbats av extrema samvetskval över det här. Jag älskar den här kompisen som en bror och vill fan inte för något i världen att han skall leva med en sådan här jävla häxa till människa! Men samtidigt så har jag inga som helst konkreta bevis för någonting, utan bara en massa saker som pekar för att det kan stämma, det liknar en jävla konspirationsteori i princip, en som man tror relativt starkt på.
Som jag ser det så måste min vän få reda på det här om det stämmer men om jag berättar något och det visar sig att allt bara var lögner spunnet i hat så kommer jag förmodligen tappa en broder. Vilket är 100% oacceptabelt.
Vad hade ni gjort? Varför? Vad kan jag göra för att få mer info?
Skriv fan inte bara "säg det till honom" det hjälper inte mig ett jälva skit faktiskt. Kommer inte ens svara på sådan skit.
EDIT: Försökte editera för att göra det mer lättläsligt, blir bara värre. Sorry
submitted by iCantWaitForBeta to swedishproblems [link] [comments]


2016.02.17 18:25 throwawaybotterx Män på buss anses farliga?

Idag så åkte jag buss in till stan och det var rätt tomt som det brukar vara. Bara jag och 3 st tjejer i min ålder ungefär. (25)
In kommer ett flertal skolelever som var påväg in till stan också. Det var en hel klass så bussen blev ganska fullsmockad direkt.
Jag gjorde plats brevid mig ifall någon skulle behöva sitta där, och de gjorde tjejerna som var på bussen samtidigt som mig också. Allt var som vanligt och läraren fick några elever att sitta brevid de "fina tjejerna" som han sa.
Men när en elev kom fram och skulle sätta sig brevid mig så kom läraren direkt och sa att eleven inte fick sitta där och tog bort honom. Istället så stod de upp under hela bussfärden längre bort.
Jag började fundera på om det hade något med att alla män är "farliga" och inget barn ska sitta ensam brevid en man. Vilket händer på flygplan i vissa ställen.
Jag ser inte farlig ut. Har inga tatueringar eller piercings. Vanligt hår i naturlig brun färg. Inget skägg eller annan ansiktsbehåring. En väldigt tam etnisk svensk person helt enkelt.
submitted by throwawaybotterx to Sverige [link] [comments]


2016.01.05 05:21 Ramn_ Sverige - varför stanna?

Jag har alltid tyckt om Norden. Klagar inte på vädret, tycker inte mörkret är så jobbigt och alltid dragit till med "allting är vad man gör det till"... men det börjar bli jävligt tråkigt.
Nu är jag 22 år, har ströjobbat, gått på festivaler, spelat musik, varit med tjejer, ni vet, det man gör om man inte utbildar sig. Nu står jag inför ett val: utbilda mig eller åk till en barndomspolare i Malta och jobba där.
Jag gör denna tråden för att fråga varför människor väljer att stanna i Sverige? Det känns instängt, reglerat och som min kompis #1 sa, "som om tiden står still". Han kom tillbaka över julen efter 2 år i Malta och beskrev hur spontaniteten och umgänget är helt abstrakta koncept här. Jag förstår att alla här lever totalt olika liv, men är det inte monotont? Jag har också barndomspolare #2 som utbildade sig och säger att #1 slösar sin tid. Jag förstår hans poäng... men är det verkligen slöseri med tid? Är det egentligen bara jag som inte "passar" mallen?
Jag är relativt klyftig och extremt extrovert (ja, jag är beroende av att inte vara ensam), därmed ser jag inga problem med att få en bra utbildning och jobb... men det känns som om man kommer vara "fast" då. Samma sak om och om igen. Jobba, gymma, jobba, supa någon dag, jobba, gå på bio någon dag, gymma och mestadels av pengarna går till hyra. Medans på Malta bor jag med många olika människor, socialt umgänge är allting, spontana grejer händer hela tiden och generellt sätt så är det mycket friare där. Visst, jag kommer inte få ett höjdarjobb men erfarenheten att gå utanför sin comfort zone känns så värt det.
Nu ramblar jag mycket, men varför stannar du personligen i Sverige?
edit: Jag klagar inte på Sverige. Det är inte syftet med denna tråd. Jag älskar Norden, om sanningen ska fram. Jag gillar vår natur, våra djur, hur vi ser ut, vädret (ja) och våra språk. Familjen kommer starta här, men det är just en splittring i mig som känner att jag behöver plugga nu, innan det blir försent, och det stressar mig... samtidigt som jag känner att jag behöver nya perspektiv. Så, andras erfarenheter är bra information.
submitted by Ramn_ to sweden [link] [comments]


2015.04.06 17:17 fyfanheller Hjälp! Min bror gör konstiga och ohälsosamma saker!

Hej Sweddit...
Jag är en tjej och 18 år och bor i en ful liten hyresrätt i en förort tillsammans med min ensamstående mamma och min lillebror. Han är 15 år. Min mamma är inte hemma så ofta eftersom hon är författare och konstnär, så hon brukar flytta ut till vår stuga på landet under veckorna för att jobba. Detta innebär att jag ofta haft ansvaret över min lillebror och han har alltid varit normal tidigare. Gillar spel, Internet och vara ute med kompisar om kvällarna. Jag brukar inte rota så mycket när det kommer till hans privatliv, men han börjar faktiskt skrämma mig.
Jag hittade någon sorts drog i hans ficka när jag skulle tvätta och när jag frågade honom vad det var så skrattade han och sade att det var hans vitaminer. Jag var väl lite dum, så jag litade på honom.
Sen kom han hem en kväll med en jättefull flicka, hon kanske var 13-14 år och drog in henne på hans rum. Jag träffade flickan när jag låste upp dörren för dem och hon såg inte alls vaken ut eftersom hon knappt kunde gå så jag frågade vad hon gjorde här. Han sade att hon bara skulle sova över. Jag är som sagt dum ibland och gick in på mitt rum, men insåg efter ett tag att jag kanske borde titta vad som händer.
Så jag öppnade hans dörr och såg honom med henne halvnaken (i princip sovandes) så jag drog ut honom och skällde ut honom. Han var onykter så han mest skrattade. Han skyllde på att hon spytt ned hennes kläder men jag såg inga fläckar alls. Jag sa att han fick sova i mitt rum så sov jag i soffan i hans rum med henne i sängen. När jag vaknade så var hon borta.
Sen så kallar han mig "hora" och "slampa" och "fitta" när jag inte tillåter honom att gå ut vissa kvällar eller ta hem hans väldigt oförskämda kompisar. Jag känner mig ofta äcklig vid honom för att han använder sig alltid av vulgära ord och talar om kvinnor på ett väldigt sexuellt och nedvärderande sätt...
Jag har försökt att prata med mamma om det men hon säger att det är så pojkar är i tonårsåldern...
Jag vet inte vad jag ska göra! Det känns som han helt plötsligt hoppade in i ett jättekonstigt gäng av killar och festar och använder sig av droger och håller på med fulla tjejer... Min mamma är mycket av en hippie typ så hon tycker att han ska få "leva", men jag tycker det låter fel och farligt? Vad tycker ni att jag ska göra? Är det här ens vanligt?
EDIT:
Vill bara säga att jag är oerhört tacksam för allas respons och all denna uppmärksamhet till mitt problem. Ni är väldigt hjälpsamma, Sweddit. Jag var lite rädd för att skriva först eftersom jag har sett folk bitas lite i subredditen, men här är alla trevliga och logiska, vilket jag älskar! Visar verkligen vilka goda personer ni är! :)
Förlåt för att jag inte svarat på alla meddelanden. Mina ögon svider lite just nu när jag läser dem eftersom det är så sent... Jag vill bara försäkra er om att jag läst varje meddelande som skrivits i tråden, även om jag inte svarat! :)
Tack igen! Kram på er! <3
submitted by fyfanheller to sweden [link] [comments]


2015.04.04 12:15 psykthrowaway Psykkille som inte vill hem

Hej hopp,
jag känner att jag behöver skriva av mig, jag är medveten om att detta kanske inte riktigt är rätt ställe för sånt här men nu kör jag ändå.
Jag är en 26-årig kille som har varit inlagd på psykiatrin i en svensk stad i snart en månad. Kan väl säga att jag hamnade här pga djup depression, som delvis beror på social fobi.
Jag har inga vänner över huvud taget och jag trivs inte alls i min lägenhet hemma, visserligen är den billig men man får det man betalar för. Samtidigt så orkar jag inte med att flytta och allt vad det innebär. Men det lutar mot att inom några veckor ska jag ska hem till någonstans där jag vantrivs och till en stad där jag inte har vänner.
Här på avdelningen finns det sjuksköterskor och skötare att prata med, fast det är väldigt svårt för mig att ens göra det tack vare mina sociala svårigheter.
Det finns däremot en person som jag har väldigt lätt att prata med och jag gör så varje skift hon jobbar. Jag vet att relationer på ett sådant här ställe inte är "på riktigt", men samtidigt känns det som att hon är den enda person jag känner och skulle kunna kalla vän.
Och nu ska jag snart lämna ett ställe där jag mår relativt bra av att vara, samt bort ifrån min enda "vän" (inom stora citationstecken) och återvända till precis ingenting. Och jag vet inte hur jag ska kunna hantera det. Det enda logiska ur min synvinkel är såklart att satsa på självmord igen. Detta är ingenting som jag har sagt eller kommer att säga till personalen här eftersom det skulle bara kännas som något patetiskt hot, "får jag inte vara kvar så tar jag livet av mig".
Jag vet inte vad jag ska göra. Även om jag på något magiskt sätt skulle våga försöka prata med nya människor så vet jag inte vad jag ska säga. Och jag garanterar att om jag trots alla hinder säger något så blir det bara fel på ett eller annat sätt.
Jag är inte alls "grabbig" av mig och trivs mycket bättre runt tjejer än killar, kan säkert bero på mobbning i skolan eller nåt, men mitt efternamn är inte Freud. Pga detta känns det inte aktuellt att börja i ett korplag eller ta en öl med grabbarna från jobbet eller något liknande "knep".
Hur som helst känner jag mig mycket lugnare nu än när jag började skriva trots att jag inte ser någon lösning, så någon positiv effekt fick det allt :).
Tack för att du orkat läsa, Ha en bra dag
submitted by psykthrowaway to sweden [link] [comments]


2015.03.19 15:10 785239654 Skriver av mig lite

Jag är 16 bast och går första året på gymnasiet, i min klass så är det inte alls många killar, så vi killar som är där håller ihop hela tiden. Jag var väldigt nöjd med detta, vi snackade om allt möjligt - Fotboll, hockey, MMA, boxning, prov, tjejer, spel, gym, alla kunde vara med och prata liksom, inga alls problem med att någon blev utfryst.
Så spola fram till när en kille i klassen fick körkort och bil, (han gick om ett år) jag tyckte det var fett nice i början. Livet i en tätort i norr gör det extremt svårt att hitta på något med vänner utan att åka kollektivtrafik flera mil, helt plötsligt så kunde man hitta på vad fan som helst utan att kolla upp busstider och sitta och vänta på en sen buss vid en nerpissad hållplats. Så blev det inte alls, i alla fall för mig.
Min bästa vän (enda vän kan man väl säga) sen många år tillbaka vars största intresse var att sitta hemma och spela CS och dricka cola, precis som mig, började helt plötsligt att sluta prata med mig, han slutade med att spela helt totalt, han gick från 100% till 0% på en en dag känns det som. Istället så började han att festa, helt ärligt så tror jag det är det enda han gör nu, fest och tjejer är hans liv nu.
Så vad har det här med skolan att göra? Våra konversationer i skolan handlar nu endast om fester, alkohol till fester, och tjejer på fester. Problemet med det är att jag kan inte prata om det, dels för att jag aldrig blir bjuden på fester för jag är ful och tråkig, dels för att jag inte vill prata om det, jag är helt nöjd att sitta hemma framför datorn och spela på helger så länge jag spelar med mina vänner, nu gör jag ju inte det givetvis.
Det här låter kanske som ett minimalt problem men ni måste förstå att hela mitt sociala liv kretsar kring skolan för det är den enda tiden jag är med andra, när jag nu inte kan ta del av konversationer så känns det totalt meningslöst att ens gå till skolan, det känns nästan totalt meningslöst att ens leva.
submitted by 785239654 to sweden [link] [comments]


2014.01.17 03:30 IDemandEuphoria Några frågar från en svensk medborgare som växte upp i USA, men funderar på att flytta till Malmö

Hej! Min situation är lite komplicerat och annorlunda än vad jag kan hitta information om, och jag hoppas att någon kan kanske hjälpa till!
Jag var född i Sverige, men min familj flyttade till USA när jag var 2 år. Jag växte upp i USA, men talade bara svenska hemma med mina föräldrar och syskon. Vi åkte tillbaks till Sverige nästan varje sommar, men jag har aldrig bot där mer än tre månader och jag har aldrig lärt mig hur man skriver och läser svenska på ett mer formellt set (det jag vet lärde jag själv från att läsa Bamse och Steig Larsson...). Mina föräldrar har båda flyttat tillbaka till Sverige nu (min pappa till Uppsala, min mamma till Malmö), fast mina syskon och jag stannade kvar i USA. Jag vet att jag har ett amerikansk accent när jag talar svenska, och att det är mycket som jag inte vet eller förstår (till exempel, jag vet inga ord som mina föräldrar inte pratade om. Jag träffade några svenska tjejer som pratade om hur dom hade sett en ödla den dagen, och jag hade ingen aning vad det betydde tills jag kollade senare).
Nu börjar jag fundera på att flytta till Malmö med min mamma och jobba där. Jag har fortfarande svensk medborgarskap (jag fick amerikansk medborgarskap också för några år sen), men jag har aldrig jobbat eller pluggat i Sverige. Mitt CV är ganska okej, jag har jobbat flera jobb i Customer Service, men jag undrar hur svårt det skulle vara för mig att hitta ett Engelsk talande jobb i ett stad som Malmö (eller även Köpenhamn). Jag skulle känna mig osäker i ett jobb intervju om jag fick göra det bara på svenska...
Och vad skulle jag mer behöva göra när jag kommer fram till Sverige? Jag vet att jag måste skriva in mig och min mamma kan hjälpa mig med det, men jag vet inte vad mer som behövs?
Andra grejen är min amerikansk pojkvän vill nog komma med mig. Han kan bara Engelska, och han är en fotograf. I det information jag har läst om hur man flyttar till Sverige som en Amerikan, så finns det inget om vad man måste göra om man flyttar med en Svensk medborgare och redan har ett adress att flytta in till. Han kan komma med på ett sambo visa, eller hur? Hur svårt skulle det vara för honom att få det, och måste han göra det innan han kommer fram eller kan vi ta det när vi har flyttat in med min mamma? (Vi skulle eventuellt flytta ut, men det är alltid bra att ha ett ställe där vi kan komma till på början.)
Vi är både 26, om det ändrar något eller hjälper.
Om ni skulle kunna svara på både engelska och svenska, så jag kan lättare förstå... Tack! Och om jag skrev fel någonstans här, snälla säg till. Det enda sättet jag kan förbättra min svenska är om jag vet vad jag har gjort fel.
Tack tack!!
submitted by IDemandEuphoria to TillSverige [link] [comments]


2012.05.25 21:27 redjohnsayshi Sweddit, jag behöver er hjälp!

Jag skickade in den här novellen till en tävling. Skulle ni kunne ge mig lite feedback? :)
"När Mark föddes trodde alla att han skulle gå i sin pappas fotspår och bli en framgångsrik republikansk politiker i Houston, Texas.
Under sin uppväxt fick han lära sig vad man som representant för ’the Republican Party’ borde gilla, ogilla, tycka och undvika. Men framför allt: Vad som, i stora drag, var rätt och fel. George Bush, religion (men ingen annan än kristendomen) och patriotism är några av sakerna som dessa människor skulle stämpla som ”rätt”, medan saker som homosexualitet, egna åsikter och protester mot Irak-kriget inte var särskilt populärt.
Han hade inga problem med att uppfylla de krav som ställdes på honom, han var duktig i skolan och hade många kompisar. Problemen började när han kom upp i tonåren och kände sig mer dragen till killar än till tjejer.
Han såg inte detta som ett problem på grund av isoleringen som omger familjer med starka religiösa/politiska åsikter; Eftersom alla runt omkring honom passade perfekt i den färdiga mallen för en ”perfekt medborgare” trodde han inte heller att det skulle vara något annorlunda med honom. När hans kompisar skaffade flickvänner upptäckte han att han också ville känna en sådan närhet, problemet var att han ville ha en pojkvän. När han upptäckte hur han egentligen kände gick han in i en fas av förnekelse och koncentrerade sig mer än någonsin på politiken, hans pappa tog det som ett gott tecken och ordnade en praktikplats åt sin son hos en lokal tv station för att han skulle lära sig hur man uttrycker sig i medierna. Där blev han hopparad med en kille han genast fattade tycke för. Efter många om och men kom det fram att Eric, som han hette, kände likadant och att han hade tackat ja till praktiken för att göra sin familj nöjd. De följande månaderna var det nästan omöjligt att skilja dem åt.
Åren gick och Mark blev en framgångsrik politiker, alltid med Eric vid sin sida. Ingen visste om deras förhållande och de hade ingen tanke på att berätta. Varje gång de var ensamma i Erics lägenhet kände Mark en trygghet som han inte skulle ha fått uppleva med någon annan. Tillsammans med Eric var han trygg. Han kunde vara sig själv. Han behövde inte tänka på vad han sa; Eric skulle älska honom ändå. Erics lägenhet var den platsen de bara behövde bry sig om varandra.
Den var deras frizon."
submitted by redjohnsayshi to sweden [link] [comments]


INGA TROSOR PÅ MIG - Vlogg - YouTube Linus Bylin - Inga Tjejer Vill Ligga Med Mig (Official Video) Vill du ligga med mig då. Tjejversion. NÄR 3 TJEJER CARRYA MIG I ETT SQUAD GAME! Du Kommer Inte Tycka Om Mig Efter Den Här Videon Joakim Lamotte: Tjejer blir sextrakasserade av nyanlända Sivandivan: 'Unga tjejer säger att de vill vara som jag' - Nyhetsmorgon (TV4) Alexandra Gemark: 'En del tjejer har nog uppfattat mig som en primadonna' - Bachelor (Sjuan) SAKER SOM TJEJER GÖR SOM JAG STÖR MIG PÅ! SEXFRÅGOR  Hur vet du om en tjej vill ligga med dig?

Linus Bylin - Texter till Inga Tjejer Vill Ligga Med Mig - SV

  1. INGA TROSOR PÅ MIG - Vlogg - YouTube
  2. Linus Bylin - Inga Tjejer Vill Ligga Med Mig (Official Video)
  3. Vill du ligga med mig då. Tjejversion.
  4. NÄR 3 TJEJER CARRYA MIG I ETT SQUAD GAME!
  5. Du Kommer Inte Tycka Om Mig Efter Den Här Videon
  6. Joakim Lamotte: Tjejer blir sextrakasserade av nyanlända
  7. Sivandivan: 'Unga tjejer säger att de vill vara som jag' - Nyhetsmorgon (TV4)
  8. Alexandra Gemark: 'En del tjejer har nog uppfattat mig som en primadonna' - Bachelor (Sjuan)
  9. SAKER SOM TJEJER GÖR SOM JAG STÖR MIG PÅ!
  10. SEXFRÅGOR Hur vet du om en tjej vill ligga med dig?

-TITTA I 1080p60 FÖR BÄTTRE KVALITÉ- I denna videon berättar jag om dom sakerna jag stör mig på som tjejer gör! Skulle vara kul att göra en sån här Mini serie! Om de låter bra Gilla ... Fler sidor ni kan följa mig på! ... NÄR MAN SPELAR FORTNITE MED 3 TJEJER! - Duration: 23:40. zaitr0s 42,925 views. 23:40. FÖR VARJE KILL DONERAR JAG $10 & VINNER DU, *$50 I BONUS!* 50+ videos Play all Mix - Linus Bylin - Inga Tjejer Vill Ligga Med Mig (Official Video) YouTube MMTV ♫ Om Sanningen Ska Fram ♫ (MMTV Cover 2011) - Duration: 6:31. MMTVBroangen 93,105 views Spelade in upplagan till 100 % Partys version som sedan spelads av andra tjejjer och blev en musikvideo som nu har MASSA visningar! ... Inga Tjejer Vill Ligga Med Mig (Official Video) - Duration ... Alexandra Gemark svarar på vad hon tycker om de tjejer som haft svårt för henne under programmets gång. Följ med när vår Bachelor får dejta ett antal olika tjejer. I en rosceremoni varje ... Melindas kanal: https://www.youtube.com/channel/TACK FÖR ATT DU KOLLADE MIN APELSIN!! 🍊🍊 ️INSTAGRAM: ISABELLBACKSTROM ️KONTAKT: [email protected] ️SNAPC... Hon debuterade 1972 på Operan och spåddes en lysande framtid. Med sin fantastiska röst har Siv Wennberg erövrat operascener världen över. Men efter att ha blivit utfryst från operavärlden ... Joakim Lamotte: Tjejer blir sextrakasserade av nyanlända Efter det här kommer väl inga skolor våga boka in mig som föreläsare, men ibland måste man våga säga ifrån. Nu har jag hört en ... -TITTA I 1080p60 FÖR BÄTTRE KVALITÉ- Finner inga ord :D Om du är ny här, Varför inte prenumerera? Kan vi nå 30 liccksss så vore de feeettttt. ... SAKER SOM TJEJER GÖR SOM JAG STÖR MIG ... Om du vill veta vilka signaler en tjej skickar till dig när hon vill gå hem med dig bör du kolla på den här videon! Och om du lyssnar på dessa signaler komme...